Blogginlägg E: Elements of Journalism

Bill Kovach och Tom Rosenstiel skriver i ”The Elements of Journalism – What Newspeople Should Know and the Public Should Expect” att journalistiken försvagats, och nu också försvagar det demokratiska samhället. De poängterar redan i början av boken (s. 12) att journalistikens viktigaste syfte är att förse invånarna med den information de behöver för att vara fria och självstyrande.

Med hjälp av dagens sociala medier, där nyheter sprids som en löpeld på bara några få sekunder, så är det lätt att tro att journalistiken stärkts. I rapporteringen av flera av de senaste världsnyheterna har bilder ifrån privata användare på bl.a. Twitter använts för att visa upp vad som sker. Det skrevs bland annat att “Twitter has become a prime outlet for people hit by the Chile earthquake...” i The Huffington Post (http://www.huffingtonpost.com/2010/02/27/chile-earthquake-pictures_n_479535.html). På MSNBC har man frågat sig om Twitter är 2000-talets “news outlet”.

Det finns många positiva sidor av denna utveckling. Mer information leder till att det finns flera källor och sidor av en nyhet, och förhoppningsvis ges en bredare, mer realistisk bild av vad som hänt. Men, det finns så klart också negativa sidor - allt som skrivs är inte sant. Just därför är gammelmedia så viktig – deras första förpliktelse är till sanningen. Därför är det också viktigare än någonsin att gammelmedia inte överger sina nio budord, som fastslagits i “The Elements of Journalism”, och använder sitt inflytande för att propagera för någonting. Kampanjjournalistiken får gärna finnas på nätet, men inte i våra tidningar eller under våra nyhetssändningar.

De nio budorden:
Journalism's first obligation is to the truth.
Its first loyalty is to citizens.
Its essence is a discipline of verification.
Its practitioners must maintain an independence from those they cover.
It must serve as an independent monitor of power.
It must provide a forum for public criticism and compromise.
It must strive to make the significant interesting and relevant.
It must keep the news comprehensive and proportional.
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

Gary tog i instruktionsinlägget upp att nyhetskanalen Fox tydligt tagit ställning i bland annat presidentvalet. När jag hör det tänker jag på länder som Kina, som inte har pressfrihet. Men Fox är ju en amerikansk kanal, så hur kan detta vara tillåtet? Fri press ger visserligen just friheten att säga och skriva vad man vill, men en så stor kanal borde inte rimligtvis få ta ställning så kraftigt, utan några konsekvenser. Det är tittarna, men kanske särskilt andra journalister, som måste säga ifrån. Den vanliga människan kan inte förväntas veta hur oprofessionellt och farligt det faktiskt är när en kanal gör som Fox News, och någon behöver uppmärksamma detta så att även den vanliga tv-tittaren förstår hur fel det är.

Jag tror därför att det är viktigare än någonsin att journalistikutbildningar lär ut integritet, och journalistikens grundregler, så att så många journalister som möjligt håller sig till sanningen och skriver objektivt. Gör de inte det kommer Bill Kovach och Tom Rosenstiels oro vara ordentligt befogad, då den riktiga journalistiken kommer att dö ut.

Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Kampanjjournalistik överlag är i min mening ett utnyttjande av inflytande. Det är kanske lite väl hårt sagt, men journalister ska vara objektiva och rapportera sakligt. När de gör en totalomvändning och mitt i allt börjar bedriva kampanjjournalistik för att t.ex. fria någon så är det alltför många som tror på allt som rapporteras. Annika Östberg är exempelvis absolut inte oskyldig och förtjänar helt och hållet sitt straff – så varför kampanjade medierna för hennes räkning? Åtskilliga svenskar trodde helt och fullt på att Annika var oskyldig, eller nästintill så, men det var ju inte fallet egentligen. Resultatet blev att Reinfeldt och andra politiker använde tid som de kunnat göra något bättre av, för att få henne flyttad till Sverige. Dessutom får nu skattebetalarna stå för Östbergs tid i svenskt fängelse. S-l-ö-s-e-r-i, enligt min mening.

Sommaren 2008 kampanjade Expressen emot FRA-lagen. 100 000-tals protestmejl skickades till riksdagsledamöter med hjälp av ett enkelt formulär på Expressens hemsida. Men är det verkligen effektivt med mejl-bombning? Ledamöters mejl-konton kraschar, de får spendera flera dagar med att radera mejl efter mejl med exakt samma innehåll (kan jag tänka mig i alla fall…) Nja, jag tycker nog inte att det är en så särskilt bra idé. Nu var jag visserligen i och för sig också för FRA-lagen, men jag hoppas att de flesta skulle hålla med mig om att en protest av detta slag är rent slöseri med tid. Politikerna lär ju knappast tänka ”oj, nu har jag fått 200 000 mejl som säger att FRA-lagen är en idiotisk idé - nu tycker jag också det!”.

Aftonbladet är lika flitiga de med sin kampanjjournalistik. Alltifrån flyktingars situationer till omständligheterna på äldreboenden tas upp med namnlistor som folk skriver på om de håller med. Och det gör ju alla, för inte finns det någon riktig journalistik i deras artiklar – allting framställs ur en synpunkt. På många sätt är denna kampanjjournalism i mindre skala bra. Alla tycker väl egentligen att Arne och Gunnel ska få bo tillsammans (se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7004545.ab). Det är när man blandar in för mycket politik som det börjar bli alltför komplicerat, och kampanjjournalistiken börjar gå utför.

För att komma till någon slags poäng så borde det endast vara okej för media att bedriva kampanjjournalistik om de helt säkert vet att det de gör är för det bästa. En journalist som rapporterat kritiskt ska självklart inte sitta i fängelse för det (ex. Dawit Isaak). Men då måste man veta helt säkert att journalisten blivit arresterad för just det, och inte gjort någonting olagligt i landet. Om en kritisk journalist till exempel skulle bli fängslad imorgon för att olagligen vistas i ett land kan man inte börja kampanja på en gång för att få hem honom, även om man tror att han kan ha fängslats för att han rapporterat kritiskt om landets regering. Man måste först veta varför. Det är just på grund av dessa anledningar som t.ex. SVT inte bedriver kampanjjournalistik. De ställer krav på opartiskhet och objektivitet, vilket kvällspressen tråkigt nog oftast inte verkar göra.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag läste nyligen Åsne Seierstads reportagebok om Tjetjenien: Ängeln i Groznyj. Jag har läst Åsnes alla tidigare böcker, och tyckt att de varit fantastiskt bra. Ängeln i Groznyj var inget undantag. I boken finns berättelser från både första och andra Tjetjenienkriget, med tio års mellanrum. I en intervju i Dagens Nyheter har Åsne sagt att hon tvivlade på att någon skulle vilja läsa hennes senaste bok, för i början var den bara som en Amnestyrapport om tortyr. Senare kom hon på att hon istället kunde berätta barnens historia, och det är så boken fick sin titel. Ängeln i Groznyj är nämligen tjetjensk kvinna, som när hon upptäckte att hon inte kunde få egna barn, gjorde om sitt hem till ett barnhem för gatubarn.

Jag tror personligen att Åsne skriver så sanningsenligt som hon bara kan. En reportagebok skiljer sig ju dock en hel del ifrån en vanlig artikel, som man skriver under arbetets gång. Jag gissar att Åsne, och andra journalister, inte riktigt har tid att skriva ned precis allt som till slut hamnar i boken förrän efteråt. Att detaljer då förvrängs eller glöms bort tycker jag är naturligt, och jag ser inte det som ett problem. I en reportagebok är det innehållet överlag som spelar roll, inte smådetaljerna.

Men, det finns så klart journalister och författare som går lite för långt, och senare får lida för det. Det senaste exemplet är Liza Marklunds bok Gömda, som fick utstå mycket kritik. Jag trodde aldrig själv att det som stod i Gömda var hundra procent sanning, jag hade snarare gissat på att Liza drog fördel av en bra berättelse, som hon sedan gjorde bättre med diverse påhittade inslag. Ungefär som en film, som i början har en liten textrad där det står ”baserad på en sann historia”. Men uppenbarligen så gjorde Liza något fel, eftersom så många trodde att allt som stod i Gömda var sant. Antagligen uttryckte hon sig på så sätt att många fick känslan av att allt hon skrev var sant.

För att kort sammanfatta vad jag tycker att skillnaden är mellan exempelvis Ängeln i Groznyj och Gömda, så har jag delat upp dem i två kategorier; reportageböcker och skönlitterära böcker baserade på sanna historier.

Reportagebok: skriven av en journalist som under en längre period arbetat med projektet, och sedan skrivit en bok av det. Boken bör i allt huvudsakligt vara sann, och eventuella faktafel ska vara misstag – inte påhitt.
Skönlitterärt verk: skriven av en journalist eller författare, som använt sig av en sann historia för att skriva en berättelse, där han eller hon har hittat på eller ändrat stora delar av boken. En fiktiv bok baserad på en sann historia, med andra ord.

Böcker som faller däremellan, där allt väsentligt är sant, men där väldigt mycket är rena påhitt, tycker jag bör falla under kategorin skönlitteratur. En reportagebok ska sträva efter att vara helt sann, och författaren bör alltså inte med flit ändra någonting för att boken ska bli mer spännande eller dylikt.

Det kanske är lite konservativt, men jag tycker verkligen inte att det är acceptabelt för en journalist att förvanska eller späda på sanningen, bara för att det är en bok och inte en artikel. Jag tycker inte att det är journalistik, och jag tycker definitivt att trovärdigheten går förlorad så fort en journalist gör detta. Vill en journalist skriva en bok som går under kategorin ”New Journalism” så fine by me, men då ska det klart och tydligt stå på boken att det inte är en sann berättelse.

Blogginlägg B: Etik i medierna

När media väljer vilka uppgifter de ska, eller inte ska, publicera tycker jag att det viktigaste är att de tänker på konsekvenserna. Att de ska publicera korrekta nyheter är självklart allra viktigast, men att inte respektera den personliga integriteten, eller att inte vara försiktig med namn kan ha ödesdigra konsekvenser för den som utsätts för detta.

När Daniel Nordström mördades valde Aftonbladet att publicera i princip allt de kunde hitta, förutom namnen, men med hjälp av de citat Aftonbladet tagit från den misstänkte 17-åringens blogg så var det alldeles för lätt för vem som helst att hitta hans namn.

Andra medier valde att inte nämna lika mycket, och Sydsvenskan näst intill ingenting. Så vem har rätt?

Det är så klart individuellt, men jag anser att de medier som valde ett mellanting var de som gjorde ”rätt”. Det här handlar trots allt om ett mord, och media måste ha rätt att rapportera om hur mordet skedde och vilka de huvudmisstänkta är. Åklagaren säger t.ex. att man vet att de två pojkarna befunnit sig i lägenheten när Daniel dog. Det bör vara skäl nog att få skriva en vag profil på de två pojkarna. Man ska ju inte döma någon på förhand, men vid den punkten tycker jag att det är okej att anta att de är skyldiga. Att skriva så pass mycket att den som vill kan finna namnen på pojkarna är dock inte okej, och bör inte vara det förrän de dömts av en domstol – om ens då.

De etiska reglerna för press, TV och radio säger att om inte namn anges, så bör man inte publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. I en mordutredning med två sannolikt skyldiga, tycker jag att man kan frångå denna regel lite grann. Finns det anledning att t.ex. som i det här fallet tro att det kan handla om ett hatbrott, så tycker jag det är ok att bl.a. skriva att minst en av de misstänkta är en djupt troende muslim. Att inte nämna att det kan handla om ett hatbrott är att utelämna en stor del av det som kan ha skett. Till viss del håller jag där med Jan Helin på Aftonbladet – att konstant utelämna relevanta spekuleringar skapar ett hysch-hysch som inte är bra i längden. Däremot behöver man ju, som jag tidigare sagt, inte publicera så pass mycket som just Aftonbladet gjorde, så där håller jag inte med honom.

Sydsvenskan valde det rakt motsatta från Aftonbladet, och publicerade bara det som de visste var helt sant. En 26-årig, homosexuell man hade mördats, och två unga pojkar hade gripits misstänkta för mordet. De skrev också att det kunde handla om ett hatbrott, men nämnde inte att de två pojkarna var muslimer. Men att de är muslimer är väl fakta? Hade de två pojkarna varit starkt troende kristna, hade inte Sydsvenskan nämnt det då? Det tror, tyvärr, jag. Alltför ofta döms muslimer för saker de inte har att göra med - att vara muslim innebär inte automatiskt att man är en terrorist eller har extrema åsikter. Men när det finns ett så pass starkt skäl att tro att en man faktiskt kan ha mördats pga. att han är homosexuell, av två muslimska pojkar, då ska man väl ändå kunna nämna det? Att inte göra det känns nästan som att med flit utelämna relevanta fakta.

Skulle det istället handla om, säg ett gift par där en muslimsk make mördat sin kristna fru, så är det knappast troligt att det är relevant att maken är muslim. Han har uppenbarligen ingenting emot kristna, och att då ta med att maken är muslim är helt onödigt, trots att det är fakta. Likaså är det inte relevant att ta med att en man är homosexuell, om brottet troligtvis begåtts av en annan homosexuell man. Det handlar helt enkelt om relevans när det gäller fakta om ex. homosexualitet och religion. Hade jag varit ansvarig utgivare, så hade jag valt att godkänna att man skrev både att Daniel Nordström var homosexuell, och att de två misstänkta var muslimer.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Nyhetsrapporteringen i Sverige domineras allt som oftast av en eller två stora nyheter, och redan för flera månader sedan hade vem som helst kunnat gissa sig till vad tidningarna skulle skriva om under helgen 13-14 februari. När OS-invigningen, Alla hjärtans dag och en av Melodifestivalens deltävlingar sker under en och samma helg tar de nästan, inte helt förvånande, över tidningarna. OS-invigningen kallas ett fiasko, den georgiske rodelåkarens dödsfall kallas ”hans eget fel”, man kan tjuvlyssna på Melodifestivalbidragen, och det tipsas om alltifrån hur man kan hålla sin relation vid liv, till restauranger, kläder och resmål. Det skrivs om choklad, om kändisars mest romantiska minnen, de mest spelade kärlekssångerna, och så vidare, och så vidare.

Dessa tre händelser har uppenbarligen ett stort nyhetsvärde i Sverige. Men för mig personligen har de inte det. Jag tittar visserligen både på OS och Melodifestivalen, och jag firar Alla hjärtans dag, men jag har inget som helst intresse av att läsa om det. Jag vill läsa om riktiga nyheter. Artiklar om krig och svält, folkmord och sjukdomar. Ledsamma saker som jag önskar inte fanns, så att man inte behövde läsa om dem.

Så, för denna blogguppgift har jag valt en poänglös nöjesartikel, och en ”riktig” nyhet. Jag vill helt enkelt försöka komma fram till varför en svensk nöjesnyhet får flera sidor i våra tidningar, medan nyheter från exempelvis Afrika inte ens får en liten notis. Den första artikeln har jag tagit från Aftonbladet, och handlar om att Carolina Gynning fått ersätta Elisabet Höglund i ”Förkväll”. Den andra är en artikel om yttrandefrihet i Darfur, från UN Wire/Reuters.


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6605366.ab

http://af.reuters.com/article/topNews/idAFJOE61B01420100212

Det var i förra veckan som Elisabet Höglund, 65, blev inkallad till ett kontor på TV4. Kanalen meddelade att hennes tjänster inte längre var önskvärda, och Elisabet valde att ställa till med det största mediahallå hon bara kunde. Hon talade ut om hur hon fått sparken, kallade detta för sitt livs största kris och uttryckte sin oro över framtiden. Samtidigt hävdade TV4 att Elisabet inte alls fått sparken, utan är på en tillfällig time-out. En vecka senare pratas det fortfarande om Elisabet. Trettiofyra år yngre kollegan Carolina Gynning har tagit över, och äldre kvinnliga tv-profiler skanderar att det är både köns- och åldersrasism. Äldre män drabbas nämligen inte av samma problem.

Men frågan är, varför har det här blivit så stort? Är det verkligen nyheter? Efter att ha funderat lite kommer jag fram till att tidningarna valt att publicera dessa artiklar för att så kallad åldersrasism upprör många. Människor som börjar närma sig pensionen, särskilt kvinnor, blir antagligen mycket upprörda över att TV4 kan behandla någon som är lik dem själva så dåligt. Och yngre kvinnor blir istället upprörda över att den där gamla tanten har mage att beklaga sig när hon arbetat hela sitt liv och uppenbarligen varit mycket framgångsrik, och nu genomgår sitt livs värsta kris vid pensionsåldern när hon fått gå på en time-out.

För tidningarna är denna upprördhet mycket viktig. Faktum är att vilken stark reaktion som helst är bra. Detta innebär att läsaren kommer att vilja läsa fler artiklar om samma ämne, dvs. köpa deras tidning fler gånger de närmaste dagarna. Det betyder dessutom att ju fler artikeln berör, desto större nyhetsvärde har den. Elisabet Höglund är en välkänd person, vilket också hjälper mycket eftersom läsarna kan lättare relatera till henne än till en helt okänd person. Med andra ord har denna artikel, hur onödig den än kan verka, ett stort nyhetsvärde.

Tyvärr intresserar sig inte riktigt lika många för yttrandefriheten i Sudan. Nyheter från Afrika överlag går inte hem särskilt väl i Sverige. Svenskarna har svårt att identifiera sig med fattiga afrikaner i krigsdrabbade länder, och vill därför inte läsa särskilt mycket om dem. Att något skett i vårt närområde ger nämligen ett mycket större nyhetsvärde än om det skett på andra sidan jorden. Ett krig i Norge skulle fylla tidningarna från början till slut, men ett krig i Sudan har många inte ens hört talas om. Så när FN uppmanar Sudan att skydda yttrandefriheten och mötesfriheten i Darfur inför landets kommande val, så upprör det alltför få människor i vårt lilla land för att tidningarna ska skriva om detta.

För att enkelt summera detta så har jag använt mig av boken ”Börja skriva”, av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson. De har sammanställt en lista med tio punkter, som man kan använda sig av för att komma fram till om något är av nyhetsvärde eller inte.

1. Det du själv reagerar för

1. Artikel 1: Många svenskar blir upprörda.
2. Artikel 2: Väldigt få svenskar bryr sig.

2. Intresserar många

1. Ja, äldre människor är intresserade. Yngre blir upprörda över hysterin.
2. Nej, tyvärr inte.

3. Något som inträffar i spridningsområdet

1. Ja, det inträffade i Sverige.
2. Nej, det berör ett område långt ifrån oss.

4. Egen nyhet

1. Nej, konflikten har tagits upp i bl.a. Expressen också.
2. Nej, artikeln är skriven av nyhetsbyrån Reuters och publicerades av tidningar runtom i världen.

5. Aktuell

1. Ja, konflikten har uppmärksammats stort.
2. I Sverige, nej.

6. Verklig nyhet

1. Nja, åldersrasism hör man oftast inte så mycket om, men frågan om hur äldre behandlas har länge varit relativt aktuell.
2. Nyheten känns inte alls igen i Sverige. Liknande artiklar publiceras väldigt sällan.

7. Överfört på en person

1. Ja, definitivt. Alla kan känna med Elisabet.
2. Nej, även om valet påverkar många människor så tar man inte upp någon särskild person som skulle påverkas på ett eller annat sätt beroende på vad som händer.

8. Informationsplikt

1. Nej, vad som händer med Elisabet Höglund påverkar inte direkt den ’vanliga’ människan.
2. Nej, vad som sker i Sudan påverkar inte Sverige på något sätt.

9. Stämmer med tidningens regler och policy

1. Det finns inget alltför stötande i artikeln, det enda som upprör läsarna är att Elisabet fått gå på time-out pga. sin ålder, så artikeln borde rimligtvis stämma med Aftonbladets policy.
2. Att rapportera om ett uttalande av en FN-anställd torde inte gå emot någon policy på någon tidning.

10. Känd person

1. Ja, Elisabet Höglund är känd i Sverige.
2. Nej.
   

Genom att titta på dessa punkter så kan man nu lätt se att Aftonbladets artikel har ett mycket stort nyhetsvärde i Sverige, medan artikeln från Reuters har ett förvånansvärt litet nyhetsvärde.