Jag läste nyligen Åsne Seierstads reportagebok om Tjetjenien: Ängeln i Groznyj. Jag har läst Åsnes alla tidigare böcker, och tyckt att de varit fantastiskt bra. Ängeln i Groznyj var inget undantag. I boken finns berättelser från både första och andra Tjetjenienkriget, med tio års mellanrum. I en intervju i Dagens Nyheter har Åsne sagt att hon tvivlade på att någon skulle vilja läsa hennes senaste bok, för i början var den bara som en Amnestyrapport om tortyr. Senare kom hon på att hon istället kunde berätta barnens historia, och det är så boken fick sin titel. Ängeln i Groznyj är nämligen tjetjensk kvinna, som när hon upptäckte att hon inte kunde få egna barn, gjorde om sitt hem till ett barnhem för gatubarn.
Jag tror personligen att Åsne skriver så sanningsenligt som hon bara kan. En reportagebok skiljer sig ju dock en hel del ifrån en vanlig artikel, som man skriver under arbetets gång. Jag gissar att Åsne, och andra journalister, inte riktigt har tid att skriva ned precis allt som till slut hamnar i boken förrän efteråt. Att detaljer då förvrängs eller glöms bort tycker jag är naturligt, och jag ser inte det som ett problem. I en reportagebok är det innehållet överlag som spelar roll, inte smådetaljerna.
Men, det finns så klart journalister och författare som går lite för långt, och senare får lida för det. Det senaste exemplet är Liza Marklunds bok Gömda, som fick utstå mycket kritik. Jag trodde aldrig själv att det som stod i Gömda var hundra procent sanning, jag hade snarare gissat på att Liza drog fördel av en bra berättelse, som hon sedan gjorde bättre med diverse påhittade inslag. Ungefär som en film, som i början har en liten textrad där det står ”baserad på en sann historia”. Men uppenbarligen så gjorde Liza något fel, eftersom så många trodde att allt som stod i Gömda var sant. Antagligen uttryckte hon sig på så sätt att många fick känslan av att allt hon skrev var sant.
För att kort sammanfatta vad jag tycker att skillnaden är mellan exempelvis Ängeln i Groznyj och Gömda, så har jag delat upp dem i två kategorier; reportageböcker och skönlitterära böcker baserade på sanna historier.
Reportagebok: skriven av en journalist som under en längre period arbetat med projektet, och sedan skrivit en bok av det. Boken bör i allt huvudsakligt vara sann, och eventuella faktafel ska vara misstag – inte påhitt.
Skönlitterärt verk: skriven av en journalist eller författare, som använt sig av en sann historia för att skriva en berättelse, där han eller hon har hittat på eller ändrat stora delar av boken. En fiktiv bok baserad på en sann historia, med andra ord.
Böcker som faller däremellan, där allt väsentligt är sant, men där väldigt mycket är rena påhitt, tycker jag bör falla under kategorin skönlitteratur. En reportagebok ska sträva efter att vara helt sann, och författaren bör alltså inte med flit ändra någonting för att boken ska bli mer spännande eller dylikt.
Det kanske är lite konservativt, men jag tycker verkligen inte att det är acceptabelt för en journalist att förvanska eller späda på sanningen, bara för att det är en bok och inte en artikel. Jag tycker inte att det är journalistik, och jag tycker definitivt att trovärdigheten går förlorad så fort en journalist gör detta. Vill en journalist skriva en bok som går under kategorin ”New Journalism” så fine by me, men då ska det klart och tydligt stå på boken att det inte är en sann berättelse.
