Blogginlägg B: Etik i medierna

När media väljer vilka uppgifter de ska, eller inte ska, publicera tycker jag att det viktigaste är att de tänker på konsekvenserna. Att de ska publicera korrekta nyheter är självklart allra viktigast, men att inte respektera den personliga integriteten, eller att inte vara försiktig med namn kan ha ödesdigra konsekvenser för den som utsätts för detta.

När Daniel Nordström mördades valde Aftonbladet att publicera i princip allt de kunde hitta, förutom namnen, men med hjälp av de citat Aftonbladet tagit från den misstänkte 17-åringens blogg så var det alldeles för lätt för vem som helst att hitta hans namn.

Andra medier valde att inte nämna lika mycket, och Sydsvenskan näst intill ingenting. Så vem har rätt?

Det är så klart individuellt, men jag anser att de medier som valde ett mellanting var de som gjorde ”rätt”. Det här handlar trots allt om ett mord, och media måste ha rätt att rapportera om hur mordet skedde och vilka de huvudmisstänkta är. Åklagaren säger t.ex. att man vet att de två pojkarna befunnit sig i lägenheten när Daniel dog. Det bör vara skäl nog att få skriva en vag profil på de två pojkarna. Man ska ju inte döma någon på förhand, men vid den punkten tycker jag att det är okej att anta att de är skyldiga. Att skriva så pass mycket att den som vill kan finna namnen på pojkarna är dock inte okej, och bör inte vara det förrän de dömts av en domstol – om ens då.

De etiska reglerna för press, TV och radio säger att om inte namn anges, så bör man inte publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. I en mordutredning med två sannolikt skyldiga, tycker jag att man kan frångå denna regel lite grann. Finns det anledning att t.ex. som i det här fallet tro att det kan handla om ett hatbrott, så tycker jag det är ok att bl.a. skriva att minst en av de misstänkta är en djupt troende muslim. Att inte nämna att det kan handla om ett hatbrott är att utelämna en stor del av det som kan ha skett. Till viss del håller jag där med Jan Helin på Aftonbladet – att konstant utelämna relevanta spekuleringar skapar ett hysch-hysch som inte är bra i längden. Däremot behöver man ju, som jag tidigare sagt, inte publicera så pass mycket som just Aftonbladet gjorde, så där håller jag inte med honom.

Sydsvenskan valde det rakt motsatta från Aftonbladet, och publicerade bara det som de visste var helt sant. En 26-årig, homosexuell man hade mördats, och två unga pojkar hade gripits misstänkta för mordet. De skrev också att det kunde handla om ett hatbrott, men nämnde inte att de två pojkarna var muslimer. Men att de är muslimer är väl fakta? Hade de två pojkarna varit starkt troende kristna, hade inte Sydsvenskan nämnt det då? Det tror, tyvärr, jag. Alltför ofta döms muslimer för saker de inte har att göra med - att vara muslim innebär inte automatiskt att man är en terrorist eller har extrema åsikter. Men när det finns ett så pass starkt skäl att tro att en man faktiskt kan ha mördats pga. att han är homosexuell, av två muslimska pojkar, då ska man väl ändå kunna nämna det? Att inte göra det känns nästan som att med flit utelämna relevanta fakta.

Skulle det istället handla om, säg ett gift par där en muslimsk make mördat sin kristna fru, så är det knappast troligt att det är relevant att maken är muslim. Han har uppenbarligen ingenting emot kristna, och att då ta med att maken är muslim är helt onödigt, trots att det är fakta. Likaså är det inte relevant att ta med att en man är homosexuell, om brottet troligtvis begåtts av en annan homosexuell man. Det handlar helt enkelt om relevans när det gäller fakta om ex. homosexualitet och religion. Hade jag varit ansvarig utgivare, så hade jag valt att godkänna att man skrev både att Daniel Nordström var homosexuell, och att de två misstänkta var muslimer.